Jag gråter inte för att det går dåligt
Idag har det varit en riktigt jobbig dag för både mig & min fina.
Inte varit våran dag alls.
Jag har haft en tickande bomb till häst under mig, total stressad. En häst skrämde henne och från och med den stunden var allt kört. Hennes stress började komma upp till ytan med direkten.
Och när hon blir stressad så finns det inget annat än att vänta ut henne för att mana på henne framåt förvärrar stressen, att lägga volter tenderar med att hon stressar sönder totalt & när hon hamnat där nere så slutar hon att funka totalt för stunden.
I hennes bubbla av stress så har dom andra hästarna varit stora monster i hennes ögon, hinderna blev stora monster och alla som stod intill staketet utanför till paddocken blev helt enkelt livsfarliga idag.
Första rundan stressa hon upp totalt på nytt pågrund av att jag fick lov att lägga 2 voltar innan framhoppningen på ett hinder.
Efter det var det kört då hon slutade funka inprincip.
Slutade med att jag avbröt pågrund av att hon vart för stressad och därav inget funkade.
Andra rundan gick betydligt bättre när jag väl kom in, skrämd av något, fortfarande stressad, hinderna var farliga igen och jag fick inget vidare flyt i galoppen men vi tog oss runt.
Tårarna har runnit idag och som kanske många tror så har dom inte runnit för att det inte alls gick bra idag, dom har runnit för allt som är runt om mig.
Jag förväntade mig inte att det skulle gå bättre ens då hon inte har hoppat ordentligt på 2 år nästan, hon är inte igångsatt, mina händer mår inte alls bra och jag själv inte kunnat rida/träna regelbundet med henne på nästan 2 år heller.
Men ni vet när man inte alls mår bra och därav blir sådär känslig för varenda små sak?
Varje dag i veckor sen beslutet om att sälja lady har varit enda utvägen så har tårarna tryckt på varje dag och jag har bara tryckt in dom. Ärligt talat så har jag nog aldrig mått så här dåligt.
Tårar kom av frustation och av att inse att det här är antagligen sista gången jag hoppar henne.
Min själ vrider sig av smärta för att mista henne är det sista jag vill, jag vill inte sälja henne men mina händer ger mig inget val alls. Jag är tvungen till något jag absolut inte vill och hur ont det gör går inte att förklara ens..
Så idag var nog både jag och lady ovanför marken och sväva tillsammans.
Vad gör jag nu? Hur ska jag klara mig utan min vän sedan så många år tillbaka? Hur ska jag klara att se henne varje dag tills dess att dagen kommer då det är dags att säga hejdå? Mitt hjärta går i bitar och jag känner mig bara fruktansvärd.
Samtidigt behöver jag hästlivet. Det är min avkoppling och det som ger mig balans i tillvaron, utan det vet jag inte vad jag hade gjort.
Hon är andra halvan av mig och jag vet inte hur jag ska klara mig utan henne.
Jag vet bara inte hur jag ska ta mig igenom detta.
Lady är ingen enkel madam, väldigt speciell och speciellt när hon blir total stressad. Det tar tid att förstå henne.
Hon är inte som någon annan häst utan hennes personlighet och stress känslighet är väldigt stor.
Att ens ta oss hit som vi ändå är idag med uppehåll på 1,5 år ungefär för oss båda, att få henne runt banan tillslut trots sin stress så är jag riktigt nöjd.
Alla dessa år med att vinna hennes tillit har inneburit tålamod, svett, tårar, frustation, slit, envishet, glädje och så mycket mer. Men i slutändan har det varit så värt det.
Det är och varit en utmaning men det man får tillbaka är ett hjärta av guld.
Vi var nämligen med på en "träningstävling" för skojsskull och för att jag skulle kunna hoppa henne en sista gång innan hon åker ifrån mig..
Photoshoot myself
Photo: Me // Model: Me
Fick ett ryck häromdan och körde lite självporträtt. Inte hunnit gå igenom och redigera klart alla än men här kommer ett smakprov så länge iallafall. Riktigt nöjd faktiskt!
Fick ett ryck häromdan och körde lite självporträtt. Inte hunnit gå igenom och redigera klart alla än men här kommer ett smakprov så länge iallafall. Riktigt nöjd faktiskt!
Underbart men jobbigt
Photo: Me.
Lite bilder från dagen då den spenderats ute med kameran och min favorit.
Tog en långpromenad och slutade med att vi var ute i timmar då vi fasnade vid "stranden".
Vyn där över i detta underbara väder var som medecin för själen då jag inte mår särskilt bra med mina händer som inte funkar överhuvudtaget längre. Jag satt där i två timmar minst och bara njöt, slapp tänka och allt kändes bara så mycket lättare för stunden.
Under tiden roade Leo sig både med mig och själv. Han tog det lungt bredvid mig stundvis, badade, hämtade pinnar och han försökte gräva sig till kina mesta dels av tiden. Vilket sluta med att han såg ut som ett stort sandkorn han själv. Den enda som fattades är min andra favorit, saknaden svider i mig men jag får äntligen träffa honom på onsdag eller trorsdag.
Inte så långt egentligen men ni vet känslan när något känns som 200 år? Så känns det tills jag får vara i hans armar igen för det är det enda jag behöver just nu.
Lite bilder från dagen då den spenderats ute med kameran och min favorit.
Tog en långpromenad och slutade med att vi var ute i timmar då vi fasnade vid "stranden".
Vyn där över i detta underbara väder var som medecin för själen då jag inte mår särskilt bra med mina händer som inte funkar överhuvudtaget längre. Jag satt där i två timmar minst och bara njöt, slapp tänka och allt kändes bara så mycket lättare för stunden.
Under tiden roade Leo sig både med mig och själv. Han tog det lungt bredvid mig stundvis, badade, hämtade pinnar och han försökte gräva sig till kina mesta dels av tiden. Vilket sluta med att han såg ut som ett stort sandkorn han själv. Den enda som fattades är min andra favorit, saknaden svider i mig men jag får äntligen träffa honom på onsdag eller trorsdag.
Inte så långt egentligen men ni vet känslan när något känns som 200 år? Så känns det tills jag får vara i hans armar igen för det är det enda jag behöver just nu.
När kraften är slut
Idag är en sån där dag då mina handleder fullständigt skriker av smärta och jag inte vet vart jag ska göra av mig själv. Det är en ständig kamp varje dag inombords med att försöka handskas med all denna smärta, det är en energi ätande kamp som inte syns utifrån och som är fruktansvärt jobbig.
Efter flertals sömnlösa nätter i rad då smärtan tagit över och tårarna runnit hejdlöst så gör min kropp och huvud ont, ont av trötthet. Allt är bara en enda stor kamp som sakta bryter ner en tillslut.
Jag vill inte hamna där nere igen men jag vet att jag kommer att göra det om det går för långt med vänster också och det skrämmer mig, verkligen skrämmer mig.
I mitt huvud går tankarna konstant hur jag ska klara av att ta mig igenom allt detta en gång till.
Och jag vet inte, jag vet inte alls hur jag ska klara av detta. Hur jag ska kunna leva med det.
Det där med att kämpa, hur ska man kunna göra det när all energi är borta?
När inget alls funkar längre. När du tvingas gå skilda vägar med din bästa vän för ett bra tag framåt även fast det är det sista du vill. När man kämpat nog i 3 år. När man nått sin gräns helt enkelt?
Även om jag är enormt stark som tagit mig igenom detta hell innan som jag ofta får höra så känner jag mig inte i närheten av ordet stark just nu.
Jag vill inte hamna där nere igen men jag vet att jag kommer att göra det om det går för långt med vänster också och det skrämmer mig, verkligen skrämmer mig.
I mitt huvud går tankarna konstant hur jag ska klara av att ta mig igenom allt detta en gång till.
Och jag vet inte, jag vet inte alls hur jag ska klara av detta. Hur jag ska kunna leva med det.
Det där med att kämpa, hur ska man kunna göra det när all energi är borta?
När inget alls funkar längre. När du tvingas gå skilda vägar med din bästa vän för ett bra tag framåt även fast det är det sista du vill. När man kämpat nog i 3 år. När man nått sin gräns helt enkelt?
Även om jag är enormt stark som tagit mig igenom detta hell innan som jag ofta får höra så känner jag mig inte i närheten av ordet stark just nu.
Hästfotografering
Photo: Me .