Idag är en sån där dag då mina handleder fullständigt skriker av smärta och jag inte vet vart jag ska göra av mig själv. Det är en ständig kamp varje dag inombords med att försöka handskas med all denna smärta, det är en energi ätande kamp som inte syns utifrån och som är fruktansvärt jobbig.

Efter flertals sömnlösa nätter i rad då smärtan tagit över och tårarna runnit hejdlöst så gör min kropp och huvud ont, ont av trötthet. Allt är bara en enda stor kamp som sakta bryter ner en tillslut. 
Jag vill inte hamna där nere igen men jag vet att jag kommer att göra det om det går för långt med vänster också och det skrämmer mig, verkligen skrämmer mig.

I mitt huvud går tankarna konstant hur jag ska klara av att ta mig igenom allt detta en gång till.
Och jag vet inte, jag vet inte alls hur jag ska klara av detta. Hur jag ska kunna leva med det.

Det där med att kämpa, hur ska man kunna göra det när all energi är borta?
När inget alls funkar längre. När du tvingas gå skilda vägar med din bästa vän för ett bra tag framåt även fast det är det sista du vill. När man kämpat nog i 3 år. När man nått sin gräns helt enkelt?

Även om jag är enormt stark som tagit mig igenom detta hell innan som jag ofta får höra så känner jag mig inte i närheten av ordet stark just nu.