Jag gråter inte för att det går dåligt
Idag har det varit en riktigt jobbig dag för både mig & min fina.
Inte varit våran dag alls.
Jag har haft en tickande bomb till häst under mig, total stressad. En häst skrämde henne och från och med den stunden var allt kört. Hennes stress började komma upp till ytan med direkten.
Och när hon blir stressad så finns det inget annat än att vänta ut henne för att mana på henne framåt förvärrar stressen, att lägga volter tenderar med att hon stressar sönder totalt & när hon hamnat där nere så slutar hon att funka totalt för stunden.
I hennes bubbla av stress så har dom andra hästarna varit stora monster i hennes ögon, hinderna blev stora monster och alla som stod intill staketet utanför till paddocken blev helt enkelt livsfarliga idag.
Första rundan stressa hon upp totalt på nytt pågrund av att jag fick lov att lägga 2 voltar innan framhoppningen på ett hinder.
Efter det var det kört då hon slutade funka inprincip.
Slutade med att jag avbröt pågrund av att hon vart för stressad och därav inget funkade.
Andra rundan gick betydligt bättre när jag väl kom in, skrämd av något, fortfarande stressad, hinderna var farliga igen och jag fick inget vidare flyt i galoppen men vi tog oss runt.
Tårarna har runnit idag och som kanske många tror så har dom inte runnit för att det inte alls gick bra idag, dom har runnit för allt som är runt om mig.
Jag förväntade mig inte att det skulle gå bättre ens då hon inte har hoppat ordentligt på 2 år nästan, hon är inte igångsatt, mina händer mår inte alls bra och jag själv inte kunnat rida/träna regelbundet med henne på nästan 2 år heller.
Men ni vet när man inte alls mår bra och därav blir sådär känslig för varenda små sak?
Varje dag i veckor sen beslutet om att sälja lady har varit enda utvägen så har tårarna tryckt på varje dag och jag har bara tryckt in dom. Ärligt talat så har jag nog aldrig mått så här dåligt.
Tårar kom av frustation och av att inse att det här är antagligen sista gången jag hoppar henne.
Min själ vrider sig av smärta för att mista henne är det sista jag vill, jag vill inte sälja henne men mina händer ger mig inget val alls. Jag är tvungen till något jag absolut inte vill och hur ont det gör går inte att förklara ens..
Så idag var nog både jag och lady ovanför marken och sväva tillsammans.
Vad gör jag nu? Hur ska jag klara mig utan min vän sedan så många år tillbaka? Hur ska jag klara att se henne varje dag tills dess att dagen kommer då det är dags att säga hejdå? Mitt hjärta går i bitar och jag känner mig bara fruktansvärd.
Samtidigt behöver jag hästlivet. Det är min avkoppling och det som ger mig balans i tillvaron, utan det vet jag inte vad jag hade gjort.
Hon är andra halvan av mig och jag vet inte hur jag ska klara mig utan henne.
Jag vet bara inte hur jag ska ta mig igenom detta.
Lady är ingen enkel madam, väldigt speciell och speciellt när hon blir total stressad. Det tar tid att förstå henne.
Hon är inte som någon annan häst utan hennes personlighet och stress känslighet är väldigt stor.
Att ens ta oss hit som vi ändå är idag med uppehåll på 1,5 år ungefär för oss båda, att få henne runt banan tillslut trots sin stress så är jag riktigt nöjd.
Alla dessa år med att vinna hennes tillit har inneburit tålamod, svett, tårar, frustation, slit, envishet, glädje och så mycket mer. Men i slutändan har det varit så värt det.
Det är och varit en utmaning men det man får tillbaka är ett hjärta av guld.
Vi var nämligen med på en "träningstävling" för skojsskull och för att jag skulle kunna hoppa henne en sista gång innan hon åker ifrån mig..
Trackback