Photo: Me.

Lite bilder från dagen då den spenderats ute med kameran och min favorit.
Tog en långpromenad och slutade med att vi var ute i timmar då vi fasnade vid "stranden".
Vyn där över i detta underbara väder var som medecin för själen då jag inte mår särskilt bra med mina händer som inte funkar överhuvudtaget längre. Jag satt där i två timmar minst och bara njöt, slapp tänka och allt kändes bara så mycket lättare för stunden. 
Under tiden roade Leo sig både med mig och själv. Han tog det lungt bredvid mig stundvis, badade, hämtade pinnar och han försökte gräva sig till kina mesta dels av tiden. Vilket sluta med att han såg ut som ett stort sandkorn han själv. Den enda som fattades är min andra favorit, saknaden svider i mig men jag får äntligen träffa honom på onsdag eller trorsdag. 
Inte så långt egentligen men ni vet känslan när något känns som 200 år? Så känns det tills jag får vara i hans armar igen för det är det enda jag behöver just nu.